Live 1988 på Eriksberg död 2009 i LA

En dag som denna kan väl inte någon som är det mista intresserad av musik blogga om något annat än Michael Jackson. Så här kommer min historia.

Mitt möte med MJ började med att min vän Mikael Persson (nu mer Mikael Madefalk kolla gärna på hans bilder här) började tala om en skiva som snart skulle släppas. Han hade hört om den på legendariska Soul Corner med Mats Nileskär som jag aldrig riktigt klarade av. Lät mig därför inte imponeras särskilt mycket men när jag väl fick höra Thriller (LP;n) så ändrade jag uppfattning. Det är inte många dåliga låtar på den skivan.

Sedan kom han till Eriksberg. Jag var väl egentligen mer intresserad av Kim Wild som var förband men när MJ drog igång fanns det nog ingen som inte blev frälst. Det var definitivt en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett. Det var då jag förstod vad som menades med uttrycket entertainer, MJ var entertainern personifierad en sång och dans man som jag bara sett på film fram till dess. Det var helt enkelt en magisk kväll. Jag önskar att man hade kunnat frysa tiden där och då och bara minnas den delen av Michael Jackson the King of pop.

Highway to hell

Hell ain't a bad place to be so I got on the Rock n' roll train. The train is a War machine powered with T.N.T. but Anything goes. I meet Whole lotta Rosie she Shoot to thrill. Over us where is Black Ice. You shook me all night long and then there where thunderstruck and we where shoot down in flames. Hell´s bells are ringing in my ears.

Leva drömmen

Sitter och lyssnar på P4 retro med Clabbe. Fram till nu har det varit ett enda långt pärlband av hits. Som om han samlat ihop alla de bästa låtarna från Rakt över disk tiden och bränner av dem på en rad. Det är inte utan att man börjar fundera när man sitter i ljuset av sommarnatten och lyssnar. Fundera på den tid som var och hur det blev.

När jag var liten lekte vi indian och cowboy i den gamla grusgropen som nu är nästan helt igenväxt. Vi var stora gäng på 10-15 personer och vi var utklädda. För dagens barn skulle man väl få beskriva det som ett TV spel fast man fick springa själv och blev man tillfångatagen kunde man få tillbringa resten av dagen bunden om ingen befriade en. Så småningom blev vi lite äldre och lekte krig. Efter ytterligare en tid ryckte jag in i lumpen och blev kvar. Jag lumpade och jobbade mina första år i de sista skälvande minuterna av kalla kriget. Under vattnet i vår ubåt spanade vi sovjetiska övningar, jagade ubåtar och blev jagade av sovjetiska fregatter med sonarping som fick vattnet att koka. Jag levde min barndoms dröm jag hade min barndoms lek som yrke. Hur blev det vardag?