Dansbandskampen

Ok, klockan är åtta det är lördag och jag har beslutat göra ett försök (sista?) med dansbandskampen. Varför kan man fråga sig? Tja det är ju något att göra en lördagskväll istället för att ta itu med städningen som borde göras. Det här med dans och dansband är hur stort som helst i Sverige har jag förstått. Jag har ju ingen större insikt i detta egentligen men jag får lite rapporter från min kollega Sten- Erik som är proffs på det där med dans. Han vekar köra ett par gånger i veckan. För Sten-Erik verkar det vara dansen som är i fokus han har egentligen aldrig diskuterat band. Får ta upp detta med honom… Men det verkar även finnas någon slags idoldyrkan av banden vilket känns lite skumt. Dansband verkar ju var mycket göra covers i slöare takt. Bäst hittills är dock en ”rockversion” av vad har du under blusen Rut.

Nu har ca en timme av programmet gått och det känns som det är väldigt långt. Det är inte tillräckligt tempo för mycket dösnack och rullande låtlistor.

Sammanfattningsvis får jag nog säga att jag har någon slags hat, kärlek fascination för detta med dansbandsmusik. Förstår dock inte riktigt vad som är bra med musiken än…

Varför Flamingokvintetten? Dom var min första dansbandskontakt. Deras buss stod parkerad brevid infarten till Alingsås när vi åkte och lördagshandlade när jag var liten.

Vart tog alla bilar vägen?

Det är ett fenomen som jag funderat över ända sedan jag bosatte mig i Stockholmsområdet nämligen: Var tar alla bilar vägen på vintern? Det började med att det kom lite snö och plötsligt var nästan alla bilar borta från parkeringsplatsen hemma. Jag fortsatte med att konstatera att det även är betydligt mer lediga platser vid jobbet.

Detta måste tyda på att Stockholmarna inte kör bil på vintern. Varför gör de inte det? På sommaren när det är bra väder så är det väl helt ok att åka kollektivt. När bussarna inte kommer och tågen är försenade kan man ju njuta av ljuset och/eller värmen. Värre är det ju på vintern mär man riktigt hör hur bilen skriker –Ta mig jag vill ut och rulla varför skall du stå i regn och snålblåst och ovärdigt knô med sjuka människor när du kan färdas värmt och värdigt i mitt inre! Behöver jag säga att det har blivit många bildagar på sista tiden….

Någon som vet var bilarna tar vägen?

Hjältarna från Boxholm

Hur man tar sig från Mjölby till Boxholm är ju normalt ingen fokus fråga i vardagen. Denna vecka har jag dock beslutat mig för att intressera mig för den frågan. Som ni kanske misstänker var det ingen ide som slog mig från tomma intet utan triggades av att min bil beslutade sig för att sluta fungera utanför Boxholm på måndagskvällen. Ett hjul som muliremmen löper över hade splittrats vilket får till följd att fläkt och generator mm lägger av. Nu är jag på väg tillbaka för att hämta bilen, lagad efter mindre än 48 timmar.

Denna upplevelse, tillsammans med ett par andra upplevelser, har gjort att jag anser mig ha fog för att dra några slutsatser kopplat till bilhaverier.

Det gäller att välja sin plats noga. Skall man få haveri så rekommenderar jag att det antingen inträffar nära hemmet eller ute på landsbygden. Min erfarenhet är att man dels har valt att behålla kopplingen mellan kompetens, intresse och yrke i mycket högre grad utanför storstadsområdet typ jobbar man på mack vet man något om bilar eller är åtminstone intresserad av bilar. Man är dessutom mer hjälpsam. Jag har två erfarenheter nummer ett var när en kompis, hans pappa och jag fick punka strax efter Kiruna en lördag eftermiddag på väg mot Göteborg. Vi lade på det moderna reservhjulet och såg fram emot en marschtakt på 50 km/h. Vi svängde in på en mack i ett litet samhälle som jag inte kommer ihåg vad det heter mackkillen ringer han som har byns gummiverkstad som kommer och fixar vårt däck till originalpris! Hade detta hänt i Stockholm? En liknande händelse upplevde jag i tisdagskväll när jag träffade hjältarna från Boxholm.

Under min färd på snabba vägar mot STO började min batterilampa lysa sedan slutade värmen att fungera och temperaturmätaren gick upp på rött. Jag är inte maskiningenjör men fick ändå en känsla av att detta inte var bra. Jag svängde in på närmaste mack, Bilisten i Boxholm. Där håller John på fixa det sista inför stängningen. Jag berättar om mitt problem och han säger direkt att han har en kompis Johan som är bra på SAAB och ringer honom. Han kommer ner och tittar på bilen (han höll ju ändå bara på att flytta). Konstaterar snabbt felet och erbjuder sig att laga det på torsdagen då han jobbar på gummiverkstaden vägg i vägg med macken. Detta är hjältar i vardagen. Jag var inte tuff vid 21 tiden utanför Boxholm. Heder åt dessa. Och ja jag är nu hemma sedan ett dygn och skriver färdigt bloggen.

Hur man reser?
Hyrbil VH till Boxholm lösa ut bilen innan verkstaden stänger, hyrbil till Statoil Mjölby för inlämning, buss till trafikcentrum Mjölby, väntan, buss till Boxholm centrum, två timmar till buss mot Bilisten tar taxi, egen bil tillbaka till VH via Ljungsbro utflykt på 11 tim ink besök i Ljungsbro.

Kult i Korsberga

När jag på små småländska vägar slingrade mig upp mot Stockholm från Orrefors beslutade jag mig för att se om vägen över Eksjö, Mjölby blivit bättre. Det är inte omöjligt att detta var årets bästa beslut, mer om det senare när jag hinner blogga ikapp.

Nåväl det började närma sig middags tid och jag började spana efter något ställe som serverade mat. Då dök den upp kiosken i Korsberga! För den som inte är insatt kan min upprymdhet vara svårt att förstå men detta är kiosken där Ronny och Ragge träffade Rara Söta Anna.

Check, ännu en kultplats i paritet med MASH platsen, bryggan på Enterprise, baren i CHEERS och agent Mulders kontor besökt ;-) och ja hamburgaren var helt ok.

Jul i glasriket

I förra veckan fick den briljanta iden att jag skulle köra bil till Karlskrona för några möten den här veckan. Framför mig såg jag en tur på torra vintervägar genom ett soligt landskap reflekterande över marinens framtid och ringande lite samtal. Några möten efter lunch i Karlskrona och dagen skulle sluta bra. Behöver jag säga att solen sken när jag knäcke denna geniala idé.

Verkligheten blev en annan. Krypkörning i princip till Oskarshamn på vägar med två spår i och eventuellt omkörningsfil snöfylld. När jag närmade mig Kalmar var klockar närmare tre än tolv som jag hade räknat med, vad göra? Beslutade mig för att flexa ut och åka och hälsa på faster i Orrefors samt ta en lite tur i glasriket istället.

Hamnade så småningom i Kosta. Där hade man skapat julstämning så det bara lyste om det med lampträd typ Lisberg och små mysiga bodar är det skulle bli julmarknad. Nyfiken på julmarnaden? Klicka här!

Nya Kosta är en fantastisk satsning som Torsten Jansson fixat. All ära för det hoppas bara han lyckas rädda detta kulturarv kvar (helst utan att sälja samlingarna). Rekommenderar er alla ett besök. Allt detta dokumenterat för att lägga upp nu när jag äntligen skulle skriva lite blogg igen. Jag får dock bli bilderna skyldig eftersom kabeln för överföring ligger på soffbordet hemma…

P.S Det är i småland som dom riktiga tomtarna bor D.S

Mode i stortstaden?

Ok, efter att ha gått till stationen från jobbet idag kan jag konstatera några saker.

1. Mössa verkar vara inne igen! Det verkar dessutom som det är pälsmössa som gäller om man skall tro flickorna kring Stureplan. Fantastiskt med alla tjejer som ser ut som Davy Crockett!

2. Det är dags för dunjacka! Jag säger: - Men tjejer det är plusgrader vad skall ni ha på er när temperaturen faller under nollstrecket? Bisarrt.

3. Kortkort! 4H Handled, hälar, hjässa, hals har jag för mig att jag fick lära mig en gång. Teorin gick ut på att om man skyddade dessa delar av kroppen så minskade risken för att frysa. Detta verkade även tjejerna runt Stureplan lärt sig. Pälsmössa, stora halsdukar, handskar och läderstövlar, mycket bra! Men frågan är om det hjälper när man i övrigt har kort kjol och nylonstrumpor?

Min nya idol Blondinbella brukar skriva att man skall skriva något bra man gjort varje dag mycket bra för det positiva tänkandet tror jag. I dag har jag tagit i så det räcker för resten av veckan nästan.

Jag har fysat!

Jag har hjälpt en medmänniska i nöd att bära paket.

Jag har knackat på hos en granne och påpekat att hans nycklar satt i kvar i låset (på utsidan) han valde att placera dom på insidan istället.

Nära ÖB upplevelse

Ok, det börjar bli dags att dra igång lite blogg igen. Den har ju varit saligt avsomnad sen USA resan. Detta borde vara en varningsklocka för mig själv att min vardag är alldeles för tråkig. Nåväl nu är jag på resande fot ingen och är denna gång i Pottanesien, Herulien, Pinan eller Karlskrona som staden ibland kallas av människor som inte har bott här (eller trivs här).

Tänkte jag skulle bjuda på min nära ÖB upplevelse som jag hade i morse. Något morgon seg efter en hotellnatt klev jag in i hotellets matsal för frukost. Jag har precis plockat åt mig lite bröd och vänder mig om och krockar nästan med en man i vit skjorta svart slipps och ett mycket bekant utseende.

- God morgon säger mannen.
- Tjena tjena säger jag lite morgontrött innan jag inser att det är min högste chef. Kanske lite informellt? Mmm, när jag kom på vem det var så var jag framme vid bordet och det var för sent kanske lika bra det.

När man klampat i klaveret är det bättre att stå kvar, då låter det mindre ….

Återanpassning

Efter tre dagar på svensk jord känner jag mig helt återanpassad till den Svenska miljön men det var inte helt utan komplikationer. När jag skulle starta bilen i måndags hoppade jag piggt in i bilen, efter lite svårigheter att hitta tändningslåset, trampar jag på bromsen och vrider om nyckeln. Bilen murrar till hoppar fram en liten bit och dör, sen blir det helt. Hoppsan ingen automat J. Efter ett nytt försökt med nedtryckt koppling gick det hela mycket lättare och jag kan rulla iväg mot jobbet.

Nästa utmaning var lunchen där det inte fanns några hamburgare på menyn istället fanns fisk, potatis och grönsaker. Svaga minnen om hur detta funkade började framträda och jag lyckades plocka ihop en lunch som liknade mina kamraters och som dessutom var riktigt god.

Hemma

Så var man då hemma i soffan igen tackvare en hjälte insats av Björn som hämtade på flygplatsen. Lite var ju tanken att Björn skulle få lite grejor som gick i mitt baggage. Så blev det nu inte utan jag sitter och väntar på att sista väskan också skall komma hem så man får gå och lägga sig. Det har varit två händelserika veckor i Kalifornien. Hela äventyret knöts på något sätt samman på vägen då underhållningsmaskinen på flygplanet visade både ” Alla hatar Chris” och ”My boys”. Det kändes lite overkligt att se samma high school korridor och sovrum som man gått i någon vecka tidigare. Jag konstaterade också att när de satt ute och fikade i ”my boys” som utspelar sig i Chicago så sitter de i New York kulissen på Paramount.

Surf spotting

Surfergirl

Sista dagen i USA för den här gången i morgon är det hemresa. Tog motorvägen en bit norröver och åkte sedan längs kusten tillbaka. Dagens mål var att hitta lite surfare det var svårare än vad jag hade trott. Det var i och för sig inte så mycket vågor vilket kan vara en del av problemet. Många av stränderna är dessutom typ kommunala parker men inträde på 8-10 dollar inte precis vad man vill betala för att ta några kort. På vägen ut hamnade jag bakom en kvinna som trots sin Lexus kände att det fanns utvecklings potential i livet (se nedan). Vissa blir aldrig nöjda nu är det dags att packa.


Klicka på bilden för att det skall bli lättare att läsa.

Vid havet

Jag har idag hittat ett postkontor som var öppet! Det verkar vara ett av de få ställen där man säljer frimärken i det här landet. Det är också en typisk service inrättning eftersom de stänger klockan fem. Vet inte hur många gånger jag kommit på att jag måste köpa frimärken för att få iväg mina vykort (som inköptes för typ en vecka sedan i Grand Canyon). Men nu är det klart och korten är på lådan, äntligen! I närheten av posten hittade jag en Italiens deli som hette the Old Contry kan ju inte vara fel så där fick det bli en frunchmacka. Man måste ju testa något nytt men vill ju ändå känna sig trygg så jag beslutade mig till slut för en Meatballs and Chees den var mäktig ett antal köttbullar i tomat och paprikasås med smält ost i typ bagett. Har inte ätit mycket mer på hela dagen… Idag har jag besökt Point Loma som är en av uddarna här i staden och också platsen för San Diegos första fyr om jag förstod det hela rätt. Där fanns också ett minnesmärke över Juan Rodriguez Cabrillo en spanjor som var den första europé som landsteg på USA:s västkust. Nå ja så där intressant. Efter en mellanlandning på hotellet blev det lite shopping och en tur till La Jolla som är ett liten strandnära förort till SD. Det fanns en säl koloni som ockuperade strandremsan och en fin strandpromenad. Efter solnedgången crusade jag sakta tillbaka mot staden på småvägar längs kusten. Under färden passerade jag nöjespark med en bergochdalbana i trä som tydligen är rätt känd och det får bli ett av dagens fotografier.

Midway

Efter att ha åkt konstiga vägar idag igen var det dags för ett uppföljningsamtal mellan gps:en och mig. När jag började leta i menyerna upptäckte jag att någon satt undvik motorväg som ett av kriterierna för vägval, inte konstigt att det blev småvägar.

I övrigt har dagen upptagits av en sovmorgon en tur ombord USS Midway som är ett hangarfartyg som ligger som museum här och en tur ut på Coronado halvön för att gå en tur på stranden.

Lite shoping har det också blivit. Man hinner inte med så mycket om man startar med lång sovmorgon.

BB Katapult

San Diego

Efter en mycket aktiv långhelg har jag nu separerat från Björn och begivit mig till San Diego för att slå ihjäl några dagar har inte riktigt beslutat med vad. På vägen ner bytte jag min Cheva Cobalt mot en Pontiac G5. Pontiacen känns betydligt piggare måste jag säga.

Samtidigt som jag bytte bil hyrde jag en GPS jag lånade Björns tidigare under resan och blev frälst. Det har stora fördelar gentemot att försöka läsa kartan själv när man kör bil. Nackdelen är dock att man inte får någon översikt och inte riktigt förstår vägvalet. Jag har därför kört genom staden i stort sätt hela vägen ner hit men tvivlar på att det var bra egentligen. Det hade nog gått fortare på motorvägen. Vet inte riktigt vad jag skall hitta på i morgon men det löser sig säkert.

Inga foton idag heller så vi backar till vegas och tittar på ett möte mellan Sagan och storstaden.

Back till LA

Idag har det inte hänt mycket roligt. Efter lite trassel kom vi i alla fall iväg och köade oss tillbaka till LA. Vi hamnade på en Dinner som var lite 50 tal med Heinz senap har aldrig sätt det så det fick bli dagens kort.
Imorgon lämnar jag Björn för att roa mig själv det verkar som resan går mot San Diego.

Vegas

Japp, det är stort det är bra och det är underbart det är precis som att leva i en film. Rätt som det är kommer det ett piratskepp seglande och tjej- och killpirater slåss med varandra. Dock verkade bara tjejerna fastna på bild. Rätt som man passerar en bar hoppar personalen upp och dansar. Lite kul!

Idag har vi varit på en matiné med illusionisten Dirk Arthur som trollade bort och fram tigrar, helikoptar och massa annat. I kväll är det köttmiddag på ett ställe som som verkar bra dom har sina köttstycken i skyltfönstret.

Gårdagen gick åt till foto som ni kan se nedan....

What happens in Vegas stays in Vegas

Där för blir det ingen blogg idag. Skämt åsidå klockan är 0200 och jag är trött. Mer i morgon...

Grand Canyon i hagel och snö

Ok, i dag blir det inte mycket text det har varit en dag i bildens tecken. Efter en sovmorgon och brunch på Dennys så har vi tillbringat resten av dagen i Grand Canyon. Enligt min mening är Grand Canyon en av de få platser som inte gör en besviken trots att man har höga förväntningar. Nu var det min andra gång den har gången satte jag bock i rutan South Rim förra gången var det North Rim. North är nog lite mysigare men annars är vyerna lika fantastiska från båda hållen. Vi fick uppleva allt från sol till snö vilket gav bra ljus för fotografering.

Väl åter i Williams där vi bor inser vi till fullo hur mycket Route 66 staden är och Crusar runt ett varv innan vi äter en bra stek och går på Dinner för kaffe och efterrätt och ja det är precis som på film.

Från sommar till vinter på 60 mil

Idag har varit lite av en mellandag. Dagen började med att jag åkte med Björn till jobbet för att hämta min bil som vi lämnat där inför samåkningen till middagen igår. Sedan lite kolla i fotoaffär på väg hem och efter det tvättid.

Efter lite shopping på eftermiddagen kom Björn hem och begav vi oss så mot Grand Canyon. Vi skulle stanna och äta på vägen och beslutar oss tillslut att vi måste svänga av i Ludlow dröm om min förvåning när vi rullar fram till ett café där jag varit förut! I exakt samma situation dödshungrig och dessutom nästan slut på bensin den gången. Maten är av junktyp och helt fantastisk rekommenderar detta ställe.

Vår resa fortsatte i utan några spännande inslag till ungefär 5 miles från vårt etappmål Williams då det började snöa… Vi lämnade ett varmt och soligt LA i kortbyxor och sandaler och kommer fram i snöstorm inte riktigt förväntat. Snön lade sig på bilen medan vi checkade in. Nu är klockan snart 1 på natten och vi skall natta oss.

M*A*T*S

Dagens äventyr gick i björnens och falkens fotspår. Det bestod av en vandring som Björn rekommenderat till inspelningsplatsen för M*A*S*H. Som ligger en halvtimmes bilfärd och en timmes vandring från Björns lägenhet. Då jag inte är så morgonpigg så genomfördes vandringen mitt på dagen vilket kanske inte är det bästa då det har varit värmebölja här. I början av veckan var det 37grader varmt men idag var det nog nere runt 25. När man kommer till platsen känner man igen sig direkt på kullarna som helikoptrarna kommer över, landningsplatsen. Kvar står också vrak av en ambulans och en willysjeep. Det som slog meig annars var hur liten yta det var. Jag förstår inte hur de fick plats med allt.

Efter denna utflykt var vi hembjudna på middag hos Björns kollega som bor på en farm utanför staden. Vi skulle väl kanske definiera det som en hästgård. Han hade dock lite mer en hästar typ gris, getter, katter och hundar. Han visade också stolt upp sin 20 fots container som han köpt för att ha dom arbetsbod och förvaring. Middagen bestod av soppa och lite experiment som grillade ostron men även av kött grillat på roterande spätt och grillad fisk. Det blev bättre än det låter. Lite GI kanske med tanke på att det enda som serverades till proteinet var grillad paprika och sparris. En mycket trevlig kväll i alla fall!

Att resa i tiden

När man reser långt bort så gör man ju faktiskt en resa i tiden fast man inte direkt uppfattar det som så. Vadå resa i tiden tänker ni kanske? Jo när jag sitter och skriver detta är klockan 2320 den 20:e maj, hemma i Sverige är klockan 0820 den 21:e maj. Ni befinner alltså i framtiden om ni läser detta och är i Sverige. Detta blir väldigt tydligt om man glömmer stänga av mobiltelefonen under natten det vill säga under dagen i Sverige. I natt ringde min telefon klockan tre.... Min resa tillbaka i tiden var ju lite spännande men jag antar att det blir ännu mer spännande att resa tillbaka till framtiden.

I dag har jag också under dagen rört mig fram och tillbaka i tiden fast då med hjälp av illusioner. Jag började dagen med en resa till vilda western befann mig ett tag i nutid men i New York och ge gick sedan runt hörnet på en gata och befann mig i trettiotalets New York och någonstans där emellan befann jag mig i en för mig okänd kvinna P.J. Franklins sovrum.

Inte illa för en dag va? Jag började dagen på Paramount Ranch hem för både Lilla huset på prärien och Dr Quinn. Lite ödsligt utan människor och igenspikade luckor och egentligen inte en sammanhängande stad med stor huvudgata utan lite mer utspridda byggnader. Byggnaden på dagens foto hade jag först svårt att identifiera vad det var för något det tog ett tag, du kanske är snabbare facit får komma i nästa blogg.

Dagen fortsatte med en studiorundtur på Paramount Pictures studio som är precis som det låter en tur på studioområdet (som egentligen är både Paramount och RKO s gamla område). Man tittar på det dagliga arbetet och på några studiomiljöer för aktuella projekt. Vi hamnade bl.a. i My Boys studio (vet inte om den går i Sverige) och bevittnade ett antal tagningar utomhus för en scen i Everybody Hates Chris med stjärnor och allt. Scenen utspelade sig i New York. Kul dag!

Man är vad man åker

Här i LA är ett mycket viktigt vad man har för bil troligtvis viktigare än vad man är för människa. Jag har sällan sett så många dyra bilar samtidigt.

Nå jag har varit ute och crusat hela dagen i princip det blir lätt så när man börjar förmiddagen med att köra åt fel håll på motorvägen. Tog säkert 30 min innan jag fattade att jag inte åkte i rätt riktning. Allt detta för att GPS en var tjurig och ville ha en PIN kod.

Shopping i Hollywood

Första dagen startade med ett fyspass på gym. Varken jag eller Björn är morgonmänniskor så vi passade på att träna innan frukost. Frukosten blev mer bruch på Denny´s bra ställe, serverar frukost hela dagen J.

Temmperaturen har under dagen varit runt 37 C i skuggan så vi har hållit oss mycket inne i luft kontitionerade affärer detta har lätt till en del shopping, kul men dyrt! Är nu med ny kamera i alla fall.

Dagen avslutades på Geoffreys i Malibu. Mycket trevlig miljö och bra mat. För att sätta lite glamor på tillvaron hade vi sällskap med Nadine som vi hoppas skall gå från skådespelare till Mega stjärna så vi kan skryta om att vi ätit middag med henne. Om så inte blir fallet så var hon i alla fall väldigt trevlig så mötet var inte bortkastat för det.

Flykten till LA

Utsikt från Björns gästrum

Efter några små äventyr har man då vaknat upp till sin första morgon på semestern i Los Angeles med omnejd. Lite tidigt men helt ok.

Hur tar man sig då hit från Västerhaninge? Jo, buss, pendeltåg, Arlanda express, flyg till London, Flyg till LA och bil till Björn. Det började lite irriterat när bussen inte kom i tid så jag missade första pendeln detta fans det dock marginal för eftersom jag vaknat lite tidigare än tänkt.

Sedan fortsatte det med lite irritation när vi landade på Heathrow terminal 5 kl 1115 ca 15 minuter sena, det är lite mycket om nästa gate stänger 1145 terminal fem är stor. Men efter att ha gått i rask takt och passerat en passkontroll och åkt tåg så var jag framme vid gaten 1145 och det var fortfarande lång kö så det var lugnt.

Flygresan gick bra såg American gangster Bra! Ridley Scott gör sällan något dåligt (även om det händer) och Hitman huuu ingen hit.

Väl i LA var det möte med Björn på LAX och färd till hans lägenhet uppfräschning och ut och äta. Vi hittade ett texmex ställe som var helt ok som hade en Gucamole som tillverkades vid bordet som var helt outstanding! Mycket bra totalpoäng.

25 timmar efter att klockan ringt i VH var det så dags att binga igen.

När tiden inte räcker till…

Idag och i morgon skulle jag vara på utbildning och nätverksmöte med mitt livs- och karriärnätverk. Det visade sig kanske inte vara den bästa prioriteringen… Så som min mobiltelefon har ringt idag har den sällan gjort tidigare. Det positiva är att jag fått tag på människor som jag jagat i två veckor det var bra men lite fel i tid… Nå jag nätverka får man väl göra någon annan gång nu blir det Amf 1 i morgon bitti i stället. Det blir toppen på sitt sätt.

Jag kan dock inte låta bli att fundera över varför det ofta blir så att det är osynk. Varför har man så sällan tid samtidigt?

Tre sidor av varje historia

Det har varit mycket som diskuterats i veckan sändningen av Englas begravning, domen i Rödebymålet, sedan rullar den så kallade tortyrskandalen i försvarsmakten vidare.

Om man skall börja med att kommentera tv sändningen av Englas begravning. Min egentligen enda tanke kring detta är varför? Varför vill föräldrarna sända den? Varför vill tv sända den? Och till sist. Varför är det en nationell angelägenhet? Det som är bra är att det är enkelt att låta bli att titta. Det som är dåligt är att det finansieras med mina avgifter.

Domen i Rödebymålet fick en ovanlig vändning. Skall man kunna döda utan att få ett straff? Känns lite konstigt kanske vid en första anblick men egentligen är det inte så konstigt. Hela rekryteringen till officers och soldatyrket bygger ju på det. Att det är fel att döda men det är inte alltid så att man skall bli straffad för det. Nu har jag inte följt Rödebymålet eller läst domen så jg vet inte om det rätt i detta fall. En sak är då säker en spännande fortsättning kommer följa.

Tortyrskandalen som rullar vidare i pressen var det som satte dagen rubrik. Varje historia har tre sidor Din, Min och Sanningen. Här har man ältat Din och Min frågan är om man någonsin kommer få fram sanningen?

Åter på baksidan

Nåväl. Efter en arbetshelg i världsmetropolen Floda är man åter i Stockolm. Inte mycket att kommentera idag så jag tänkte bjuda på två klipp från Youtube. Det ena är från ”Britain's Got Talent Connie Talbot ” och det andra är den svenska varianten ”Swedish Talent 2008 - Zara Larsson”. Zaras stolta pappa är en kollega till mig så vi får väl hålla på henne.

Det som kan fascinera är att konceptet är så likt. Man skall ha en liten söt flicka med tydligen.

Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg!

Det är extra trevligt att åka ned till västkusten när det är valborg för då roar CCC oss med Cortegen. Jag hann hem i god tid till årets Cortege. Det var en trevlig Cortege även i år den bästa någonsin har jag hört. Cortegen gick i år för 99:de gången och har bara haft uppehåll ett år, 1940. Det känns redan som det är läge att försöka se nästa. Det blev även läge för lite kändisspotting. Inte så exotiska kändisar: Erik Blix och Janne Josefsson men ändå.

Till sist en liten ur Cortegeprogrammet: - Det här är min plastmamma - Polly-Ester.

Stiltje

I dag har det inte varit mycket försvarsmakten i tidningarna. Inte som jag sett i alla fall. Det har ju andra sidan gett lite tid för reflektion.

Min första tanke är kopplat till veckans antiklimax. Den franska utredningen av tortyranklagelser i Kongo. Jag vill bara skrika: -Kan inte alla som trodde att Frankrike skulle erkänna att de brutit mot folkrätten räcka upp en hand? Jag skulle så gärna vilja förstå hur ni tänkte. Detta är landet som sprängde en Greenpeacebåt. Vad gör man nu? Ord mot ord?

Det andra man inte kan låta bli att fundera över är hur den eventuella flytten av förband skall gå. Det känns inte som det gick så bra förra gången. När ubåtsflottiljen flyttade till Karlskrona var det väl typ tre familjer som flyttade ner och två av dem har flyttat tillbaka. Hur många följde med till Boden? Inte många kvar av där heller vad jag har hört. Är den kompetens som byggts upp på olika platser inget värt. Är det okej att tappa den kompetensen? Hur lång tid tar det att bygga upp den på en ny plats? Går det att räkna på? Är det intressan?

Många frågor är det :-)

All publicitet är bra publicitet

Det är ju i alla fall vad man säger.

Som försvarsanställd borde man med andra ord vara lycklig i dag då vi har haft två rubriker i Aftonbladet ”Tortyranmälare: Jag blev tystad” , ”Stigsson avskedad” , Svd ”Priset: 29 miljarder kronor” med flera på samma teman. Det enda som kan kännas positivt i detta är väl att Stigsson äntligen blev avskedad. Han har tickat alldeles för mycket pengar redan. Fler flygplan känns kanske inte riktigt som en bra prioriterad satsning av skattepengar just nu. Känns allvarligt talat inte så kul. Försvarsmakten känns inte som ett bra varumärke just nu.....

Knappar i allmänhet och röda i synnerhet

Tidigare i veckan såg jag en liten kille på bussen som vakade som en hök över den röda stopp knappen för att kunna trycka först när det var dags att stiga av. Kom att tänka på att precis så var det när jag var liten också, det var buskul att trycka på knappar särskilt röda.

Vissa saker ändras inte och trycka på knappar är fortfarande ett ganska kul och ofta billigt nöje. När jag var i Pinan (the town later known as Karlskrona) fick jag faktiskt lite av ett lystmäte när vi var ombord på en av de nya korvetterna av Visby typ. I SLC (stridsledningscentralen) finns många kul klappar att trycka på. Många röda var det J. Tyvärr verkade dom ha haft andra med liknande intressen på besök så dom röda var låsta och gick inte trycka på utan nyckel. Lite fusk tycker jag L. Men några kul knappar fanns det att trycka på…. Är det bara jag som är lättroad?

Vad roar sig 4000 människor i Blekinge med en Lördag?

Ok, jag har hånat stockholmarna för att dom alltid tjötar om det stora utbudet som dom sedan inte utnyttjar. Men efter att ha läst Bleka lövet (Blekinge läns tidning) i dag på nätet inser jag hur törstande människor kan bli efter upplevelser. Det är kanske bra att folk vet att att det finns ett utbud så man inte behöver bli så desperat som Blekinge bona. Vad drog då 4000 personer? Här finns svaret och här finns filmen! Mycket nöje!

Onboard air force one

Hade jag tänkt ha som rubrik men nu fick jag flyga air force 7 så då var det inte lika skoj.

Måndagar är sällan min favoritdag i veckan. Vissa är bättre men det blir ju aldrig samma känsla som fredag, eller? Denna måndag började rätt bra ändå. Jag kom upp i planerad tid. Mjölken räckte till müslin (det är annars inte alls ovanligt att någon dricker upp min mjölk mellan söndag och måndag). Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning är ju en klassisk klyscha i mitt företag. Glad och hyfsat pigg stegar jag in på Lidingövägen 24 för dagen första möte Jag är på rätt plats, jag har rätt utrustning men tyvärr inte riktigt i rätt tid, mötet är inte förrän nästa vecka. Det är nu jag börjar misstänka att detta inte kommer gå till historien som den bästa måndagen i mitt liv. Det är lite för lång tid kvar för att stanna kvar och vänta på nästa möte utan jag beger mig tillbaka till Banérgatan längs den nu mer klassiska suckarnas väg. Möte två går bra möte tre inställt vilket jag missat. Mmm dagen blev väl inte så mycket bättre utan det var bara att plocka ihop för resan med air force 7 till Ronneby för vidare transport till Pinan. Pinan benämns på kartor ibland Karlskrona. Väl här fick jag en av Statts celler. Måste upplevas inget riktigt fönster utan små fönster två och en halv meter upp precis under taket. Det blir inte svårt för morgondagen att blir bättre …