Hjältarna från Boxholm

Hur man tar sig från Mjölby till Boxholm är ju normalt ingen fokus fråga i vardagen. Denna vecka har jag dock beslutat mig för att intressera mig för den frågan. Som ni kanske misstänker var det ingen ide som slog mig från tomma intet utan triggades av att min bil beslutade sig för att sluta fungera utanför Boxholm på måndagskvällen. Ett hjul som muliremmen löper över hade splittrats vilket får till följd att fläkt och generator mm lägger av. Nu är jag på väg tillbaka för att hämta bilen, lagad efter mindre än 48 timmar.

Denna upplevelse, tillsammans med ett par andra upplevelser, har gjort att jag anser mig ha fog för att dra några slutsatser kopplat till bilhaverier.

Det gäller att välja sin plats noga. Skall man få haveri så rekommenderar jag att det antingen inträffar nära hemmet eller ute på landsbygden. Min erfarenhet är att man dels har valt att behålla kopplingen mellan kompetens, intresse och yrke i mycket högre grad utanför storstadsområdet typ jobbar man på mack vet man något om bilar eller är åtminstone intresserad av bilar. Man är dessutom mer hjälpsam. Jag har två erfarenheter nummer ett var när en kompis, hans pappa och jag fick punka strax efter Kiruna en lördag eftermiddag på väg mot Göteborg. Vi lade på det moderna reservhjulet och såg fram emot en marschtakt på 50 km/h. Vi svängde in på en mack i ett litet samhälle som jag inte kommer ihåg vad det heter mackkillen ringer han som har byns gummiverkstad som kommer och fixar vårt däck till originalpris! Hade detta hänt i Stockholm? En liknande händelse upplevde jag i tisdagskväll när jag träffade hjältarna från Boxholm.

Under min färd på snabba vägar mot STO började min batterilampa lysa sedan slutade värmen att fungera och temperaturmätaren gick upp på rött. Jag är inte maskiningenjör men fick ändå en känsla av att detta inte var bra. Jag svängde in på närmaste mack, Bilisten i Boxholm. Där håller John på fixa det sista inför stängningen. Jag berättar om mitt problem och han säger direkt att han har en kompis Johan som är bra på SAAB och ringer honom. Han kommer ner och tittar på bilen (han höll ju ändå bara på att flytta). Konstaterar snabbt felet och erbjuder sig att laga det på torsdagen då han jobbar på gummiverkstaden vägg i vägg med macken. Detta är hjältar i vardagen. Jag var inte tuff vid 21 tiden utanför Boxholm. Heder åt dessa. Och ja jag är nu hemma sedan ett dygn och skriver färdigt bloggen.

Hur man reser?
Hyrbil VH till Boxholm lösa ut bilen innan verkstaden stänger, hyrbil till Statoil Mjölby för inlämning, buss till trafikcentrum Mjölby, väntan, buss till Boxholm centrum, två timmar till buss mot Bilisten tar taxi, egen bil tillbaka till VH via Ljungsbro utflykt på 11 tim ink besök i Ljungsbro.

Kult i Korsberga

När jag på små småländska vägar slingrade mig upp mot Stockholm från Orrefors beslutade jag mig för att se om vägen över Eksjö, Mjölby blivit bättre. Det är inte omöjligt att detta var årets bästa beslut, mer om det senare när jag hinner blogga ikapp.

Nåväl det började närma sig middags tid och jag började spana efter något ställe som serverade mat. Då dök den upp kiosken i Korsberga! För den som inte är insatt kan min upprymdhet vara svårt att förstå men detta är kiosken där Ronny och Ragge träffade Rara Söta Anna.

Check, ännu en kultplats i paritet med MASH platsen, bryggan på Enterprise, baren i CHEERS och agent Mulders kontor besökt ;-) och ja hamburgaren var helt ok.

Jul i glasriket

I förra veckan fick den briljanta iden att jag skulle köra bil till Karlskrona för några möten den här veckan. Framför mig såg jag en tur på torra vintervägar genom ett soligt landskap reflekterande över marinens framtid och ringande lite samtal. Några möten efter lunch i Karlskrona och dagen skulle sluta bra. Behöver jag säga att solen sken när jag knäcke denna geniala idé.

Verkligheten blev en annan. Krypkörning i princip till Oskarshamn på vägar med två spår i och eventuellt omkörningsfil snöfylld. När jag närmade mig Kalmar var klockar närmare tre än tolv som jag hade räknat med, vad göra? Beslutade mig för att flexa ut och åka och hälsa på faster i Orrefors samt ta en lite tur i glasriket istället.

Hamnade så småningom i Kosta. Där hade man skapat julstämning så det bara lyste om det med lampträd typ Lisberg och små mysiga bodar är det skulle bli julmarknad. Nyfiken på julmarnaden? Klicka här!

Nya Kosta är en fantastisk satsning som Torsten Jansson fixat. All ära för det hoppas bara han lyckas rädda detta kulturarv kvar (helst utan att sälja samlingarna). Rekommenderar er alla ett besök. Allt detta dokumenterat för att lägga upp nu när jag äntligen skulle skriva lite blogg igen. Jag får dock bli bilderna skyldig eftersom kabeln för överföring ligger på soffbordet hemma…

P.S Det är i småland som dom riktiga tomtarna bor D.S

Mode i stortstaden?

Ok, efter att ha gått till stationen från jobbet idag kan jag konstatera några saker.

1. Mössa verkar vara inne igen! Det verkar dessutom som det är pälsmössa som gäller om man skall tro flickorna kring Stureplan. Fantastiskt med alla tjejer som ser ut som Davy Crockett!

2. Det är dags för dunjacka! Jag säger: - Men tjejer det är plusgrader vad skall ni ha på er när temperaturen faller under nollstrecket? Bisarrt.

3. Kortkort! 4H Handled, hälar, hjässa, hals har jag för mig att jag fick lära mig en gång. Teorin gick ut på att om man skyddade dessa delar av kroppen så minskade risken för att frysa. Detta verkade även tjejerna runt Stureplan lärt sig. Pälsmössa, stora halsdukar, handskar och läderstövlar, mycket bra! Men frågan är om det hjälper när man i övrigt har kort kjol och nylonstrumpor?

Min nya idol Blondinbella brukar skriva att man skall skriva något bra man gjort varje dag mycket bra för det positiva tänkandet tror jag. I dag har jag tagit i så det räcker för resten av veckan nästan.

Jag har fysat!

Jag har hjälpt en medmänniska i nöd att bära paket.

Jag har knackat på hos en granne och påpekat att hans nycklar satt i kvar i låset (på utsidan) han valde att placera dom på insidan istället.

Nära ÖB upplevelse

Ok, det börjar bli dags att dra igång lite blogg igen. Den har ju varit saligt avsomnad sen USA resan. Detta borde vara en varningsklocka för mig själv att min vardag är alldeles för tråkig. Nåväl nu är jag på resande fot ingen och är denna gång i Pottanesien, Herulien, Pinan eller Karlskrona som staden ibland kallas av människor som inte har bott här (eller trivs här).

Tänkte jag skulle bjuda på min nära ÖB upplevelse som jag hade i morse. Något morgon seg efter en hotellnatt klev jag in i hotellets matsal för frukost. Jag har precis plockat åt mig lite bröd och vänder mig om och krockar nästan med en man i vit skjorta svart slipps och ett mycket bekant utseende.

- God morgon säger mannen.
- Tjena tjena säger jag lite morgontrött innan jag inser att det är min högste chef. Kanske lite informellt? Mmm, när jag kom på vem det var så var jag framme vid bordet och det var för sent kanske lika bra det.

När man klampat i klaveret är det bättre att stå kvar, då låter det mindre ….

Återanpassning

Efter tre dagar på svensk jord känner jag mig helt återanpassad till den Svenska miljön men det var inte helt utan komplikationer. När jag skulle starta bilen i måndags hoppade jag piggt in i bilen, efter lite svårigheter att hitta tändningslåset, trampar jag på bromsen och vrider om nyckeln. Bilen murrar till hoppar fram en liten bit och dör, sen blir det helt. Hoppsan ingen automat J. Efter ett nytt försökt med nedtryckt koppling gick det hela mycket lättare och jag kan rulla iväg mot jobbet.

Nästa utmaning var lunchen där det inte fanns några hamburgare på menyn istället fanns fisk, potatis och grönsaker. Svaga minnen om hur detta funkade började framträda och jag lyckades plocka ihop en lunch som liknade mina kamraters och som dessutom var riktigt god.

Hemma

Så var man då hemma i soffan igen tackvare en hjälte insats av Björn som hämtade på flygplatsen. Lite var ju tanken att Björn skulle få lite grejor som gick i mitt baggage. Så blev det nu inte utan jag sitter och väntar på att sista väskan också skall komma hem så man får gå och lägga sig. Det har varit två händelserika veckor i Kalifornien. Hela äventyret knöts på något sätt samman på vägen då underhållningsmaskinen på flygplanet visade både ” Alla hatar Chris” och ”My boys”. Det kändes lite overkligt att se samma high school korridor och sovrum som man gått i någon vecka tidigare. Jag konstaterade också att när de satt ute och fikade i ”my boys” som utspelar sig i Chicago så sitter de i New York kulissen på Paramount.